MELLAN STAVARN OCH SKÄRET
Minnesbilder från 50-talet nedtecknade av Lennart Forsberg 2015

– När gubben blir gammal, blir han nostalgisk, låter som ett talesätt – men det är ju bara en beskrivning av mig! Om man som jag dessutom tycker att gamla kartor har mycket att berätta – då kan man lätt falla i nostalgisk trans... skillnaden mellan trans och trams är som bekant hårfin.

Det insåg jag när jag upptäckte Lantmäteriets webbplats Historiska kartor. Med hjälp av den skapade jag en kartbild över Täfteå, som byn såg ut 1959. Det året var jag 12 år. På den tiden – i varje fall under sommarlovet – var världen för mig det som fanns mellan mormor på Stavarn och stugan på Skäret...

Då hade jag ingen aning om att Stavarn fått sitt namn av de små granar, s k stavar, som ofta blev till hässjevirke... troen på täftbondska.

Mormor bodde i det hus som nu heter Stavarvägen 5.
Där födde hon och fostrade nio barn. I hennes lagård stod två kor, där kacklade också hönschen som för att be om uppmärksamhet. Där fanns även utedasset – mormor hann bli pensionär innan vattenklosetten installerades under trappan inne i huset.

Mormor och morfar (som jag aldrig hann träffa) förde ett strävsamt och stillsamt liv. Om morfar fiskade, så tog sig mormor med häst in till fisktorget vid kajen i Umeå för att sälja familjens fångst.
– Men vad gör du om nån av ungarna bajsar när a´Linda är i stan, frågade någon morfar en gång.
– Då bär jag över ungen till Hanna Karlsson i granngården, lär morfar ha svarat.

Mormor var för egen del skeptisk till moderna tiders nymodigheter.
– Nu tro ja själve fan ha kömme dell byn, lär hon ha sagt när den första bilen rullade in i Täfteå i slutet av 20-talet.

Mormor tyckte inte heller om när hennes åkerlapp ner mot ån – Täfteå 1:11 – förvandlades till villatomter. Att hennes lada skulle rivas – den står fortfarande kvar på kartan från 1959! – för att istället ge plats åt flotta villor, det gillade hon inte.

Radioapparaten i köket var något av undantaget som bekräftade regeln – den nymodigheten tyckte hon verkligen om. Tack vare radion kom ju både högmässan och sjörapporten in i hennes hem.

På mormors tid fanns det också en affär på Stavarn, den låg på bekvämt synavstånd från mormors kök.
Om mjölken tog slut i den egna lagårn, kunde vi barnbarn skickas att handla en mjölkliter hos Tora Gustafsson som bodde i huset bakom affären.

Mjölken hade jag för egen del en tvivlande inställning till.
– Jag vill inte ha mjölk från korna, jag vill ha mjölk från mejeriet, lär jag ha sagt i övertygelse om att mejerimjölken gjordes utan några kossors medverkan.

Som barn hyste jag också vissa tvivel på havets fiskar som en delikatess på matbordet. Lukten vid Salteriet nere vid Strana främjade inte min matlust.

Det där med att stå med ett eget spö nere i Strana vid det som än idag kallas Abbarrkammarn var inget för mig – jag sneglade hellre på de grabbar som prövade fiskelyckan på Hälla – den stora, platta stenen intill bron i byn. Där gick det bra att på luktfritt avstånd från Salteriet stå och drömma om nästa napp!

När man på 50-talet cyklade mellan Stavarn och Skäret, hamnade man raskt i en valsituation på andra sidan bron: – Höger eller vänster?
Vägen rakt genom byn fanns ju inte!

Cyklade man åt höger fick man sig till livs en rejäl dos lantlig idyll.
Cyklade man till vänster passerade man Lindgrens affär – där jobbade en farbror som som kapat några fingrar! Lite längre fram passerade man kiosken vid nerfarten till bönhuset. Kiosken var världens centrum för det unga Täfteå på 50-talet... så jag och brorsan valde nog oftast vänstervägvalet genom byn när vi färdades mellan mormor och stugan.

Kiosken passerades för övrigt också när vi cyklade till Täfteböle för att köpa tunnbröd i bagarstugan vid gården uppe till höger strax före kurvan som leder ner mot bron över ån i Täfteböle. Tänka sig att man kunde trampa dit och beställa sitt bröd hos tant Holmström, som genast satte igång och bakade åt oss. Snacka om färskt bröd!

Hur man än cyklade genom byn passerades alltid
fotbollsplanen i Vika. Den syns som en avlång vit fläck mellan husen och stranden på ekonomiska kartan från 1959. Om den ser övergiven ut på kartan, beror det på att det redan då fanns en ny fotbollsplan vid Täftegården strax norr om byn efter kustlandsvägen. Den jordplanen syns också på kartan. Det gör däremot inte dagens Täfteborg – i slutet av 50-talet fanns den anläggningen inte ens i drömmarnas värld. Täfteborg invigdes först 1974.

Drar vi vidare på vår cykeltur mot stugan på Skäret närmar vi oss raskt tandläkare Bergs vackra timmerhus – fast det var ju länge sedan det huset och den tandläkaren försvann från byn! Kvar finns i alla fall den vackert timrade, röda loftboden intill vägen.

Därintill rinner också Vikersbäcken ut mot fjärden... för hundra år sedan kunde man ro i den! Ibland kallas bäcken också för Räfsbäcken och vattnet där utanför för Räfsviken. För väldigt länge sedan sägs det att stora strömmingsstim gick så långt in i Täftefjärden att fattiga, svältande täftebor kunde stilla sin hunger med att stå på land och räfsa in sin strömming. Det lär t o m finnas en notering om det i prästen Pehr Stenbergs (1758-1824) mångsidiga berättelser om livet kring Umeå på den tiden.

Den här delen av byn har alltid varit Öst på sand i mitt huvud – med samma betoning som stassbornas Öst på stan – fast utan "t" förstås! Kartan från 1959 påstår dock att den delen av byn heter Täftesund, en benämning som jag aldrig hört – men jag har ju inte hört allt...

Huset ovanför "S" i kartans Täftesund brukade min mamma kommentera med orden:
– Där bodde Laka-Olivia!
Samma hus brukade min pappa kommentera med orden:
– Det där är Calle Zingmarks sommarstuga!
Och båda hade rätt!!!

Laka-Olivia var en ensamfiskande profil i byn, som använde sig av segelbåt för att ta sig till sin fiskarstuga i havsbandet. Efter Laka-Olivia köpte handelsmannen Carl Theodor Saedén huset – samma Saedén som gav namn åt Saedénska hörnet inne i stan – den handelsplats som nu kallas Utopia. Ett köp som – hur underligt det än kan låta – gjorde att mina föräldrar kunde bygga sin stuga på Skäret... mer om det längre fram i denna betraktelse.

Efter Carl Theodor Saedén flyttade Calle Zingmark och hans familj in i Laka-Olivias gamla hus. Calle Zingmark var stans stora revykändis på 40- och 50-talet. Så fort han öppnade munnen gapskrattade umeborna. Med Calle Zingmark som stugägare växte också Laka-Olivias gamla hus på längden, till glädje för Zingmarkara som bor där nu.

Förflyttar vi oss vidare mot barnkolonin, dyker också Saédenska villan upp med gaveln mot vägen och bakom det staket som på 50-talet var lika vackert som rödmålat. Namnet till trots hade Carl Theodor Saedén inget med den villan att skaffa – där huserade istället tandläkaren Birger Saedén.

Carl Theodor Saedén var däremot mannen bakom den stuga som står mitt emot gamla barnkolonin. Den stugan – nu utbyggd, brädfodrad och ingärdad med staket – stod förut i den skogsglänta på Skäret som familjen Forsberg lade beslag på redan 1949 – Täfteå 3:30 på lantmätarspråk.

Carl Theodor Saedén tyckte dock att hans stuga i det väglösa landskapet ute på Skäret låg bortom all ära och redlighet – därför bestämde han sig för att flytta sin stuga till mer civiliserade trakter mittemot barnkolonin.

Först tänkte sig handelsman Saedén att stugan skulle flyttas med hästkrafter – men hästarna rörde sig inte ur fläcken med den tunga lasten på släp.
Så istället blev det Verner Sundström – byns nu 95-årige ålderman – som fick plocka ner stugan stock för stock och sedan resa den på nytt på tomten vid barnkolonin.

När sedan Laka-Olivias hus blev till salu slog Carl Theodor Saéden igen. Det huset stod ju ännu närmare civilisationen! Hans gamla stuga, som flyttat från Skäret, togs istället över av en fanjunkare vid namn Harald Sellin.

Saedéns gamla Skäret-stuga har fått nytt liv på senare år.
Barnkolonin däremot, verkar förfalla mer och mer...
Den ser ju nästan ut som ett spökhus!

Det riktiga spökhuset i Täfteå står dock direkt söder om Saedéns gamla Skäret-stuga. Det huset har i alla tider varit Spökhuset för mig. Jag har också hört gamla täftebor berätta om avlidna personer som återvänt till huset och skrämt vettet ur livs levande täftebor – men jag tror inte på spöken ändå!

Spökhuset, som skymtar i bildens bakgrund, var före Rovögern-vägen och före Skäret-vägen civilationens sista utpost mot havet. Det gick visserligen att trampa vidare längs åkerkanterna, men efter åkern återstod bara stigen genom vilda skogen fram till de stugor som då fanns på Skäret.

På kartan från 1959 kan man fortfarande se Gustav Jonssons sommarlagård en bit ifrån den lada som fortfarande står kvar vid Rovögern-vägen. Gustav Jonssons kossor strövade ju fritt i stugidyllen under många år, utan att fördenskull göra mig mera sugen på att dricka mjölk – att halka omkull på kodynga var inte alls roligt för 60 år sedan...

Den gamla ekonomiska kartan från 1959 kan än idag få mig att minnas min lekfulla 12-årstillvaro på Skäret. I mina drömmars värld spelas det inte bara badminton. Jag kan också se mig själv klättra i alarna vid stranden och jag kan minnas de stunder jag stått och spanat ut mot Grundet och Vraket, jag kan t o m se mig själv försiktigt stappla ut på stenbryggan och sedan ta de få stegen över till Smörgåsön för att med snabba kast låta de platta stenarna studsa mot vattenytan med raska skutt.

I nostalgiskt glädjerus kan jag också titta upp mot mormors hus på Stavarn, bara för att upptäcka att senare tiders växtlighet gjort att huset inte längre syns från Skäret – men vad gör väl det... mormor är ju också borta.

Det var länge sedan hon lämnade Täfteå för ett annat Himmelrike.

Lennart Forsberg,
Våren 2015

Samfälligheten
Styrelsen
Protokoll
Andra dokument

Medlemmar
E-postadresser

På gång
Minnesbilder
Värt att veta?

Hitta till Skäret
Hitta på Skäret

Vattenståndet
Vädret

Täfteå IK
Rovögernvägen
Kvarkenfisk
ITEV