SKÄRVOR FRÅN SKÄRET
Minnesbilder från 50-talet nedtecknade av Lennart Forsberg 2009

För 60 år sedan tog jag mina första steg på Skäret. Jag var bara två år 1949, så det var med stapplande steg jag gjorde mina första upptäckter bland blåbär, smultron, åkerbär och kantareller...

Med en mamma som växt upp på Stavarn var det inte så konstigt att familjen – mamma Nellan, pappa Henry och brorsan Hans-Olof – skaffade sig sommarstuga på Skäret. Som liten flicka hade mamma från vattnet sett ett hus på den tomt som sedan blev vår. Där huserade en känd köpman från stan, Carl Theodor Saedén. Fast det var inte Saédens stuga som imponerade på den lilla flicka som sedan blev min mamma – det gjorde däremot den jättelika brygga som sköt ut från Saedéns tomt. Det var långgrunt redan då...

Carl Theodor Saedén tyckte förmodligen att det var lite opraktiskt att bo i väglöst land på Skäret. Han flyttade därför sin stuga till mer civiliserade trakter – och där står den fortfarande, mitt emot den barnkoloni som förut var...

Att bygga stuga på Skäret i slutet av 40-talet var inte så lätt. Mina föräldrar hade tänkt ställa sin stuga på den plats som blev ledig när Carl Theodor Saedén flyttade från Skäret – men det gick inte... för det visade sig att Saedéns stuga hade stått på allmän mark!

Att överhuvudtaget få bygga en stuga var inte heller något man kunde ta för givet åren efter kriget. Ett gammalt manus till en insändare berättar på sitt sätt vad min pappa tyckte och tänkte när det såg som mest hopplöst ut.
Men en stuga blev det i alla fall. En stuga som i själva verket var en gammal timrad fiskarstuga flyttad från Rovågern – förlängd med ett litet kök och ett sovrum. Finare än så kunde man inte ha det i början av 50-talet – utan vatten, utan elektricitet, utan telefon, utan radio, utan väg...

Där bodde vi hela sommarlovet, hemmet på Haga fick på sin höjd besök ett par gånger per sommarlov!


Fullt hus – nästan jämt
Sommarstugan fick många besök – ibland av kusiner från landet och ibland av kompisar från stan – på något förunderligt sätt fick alla alltid plats i den trånga stugan. Men visst behövdes det en gäststuga ibland...

En gäststuga fick vi också, och det i form av en gammal buss!!! Det var en sådan där buss som hade haft ett lastbilsflak baktill – fast flaket fick aldrig uppleva gästvänligheten på Skäret. Mycket arbete las ner på att få den lilla bussen fin och funktionsduglig. Bestyret med den främre sidorutan, är en sagolik historia...

Med en pappersmall av rutans form åkte pappa till glasmästarn i stan – men när den nya rutan skulle sättas på plats åkte den rakt ut i blåbärsriset! Pappersmallen hade nämligen krympt natten innan resan till glasmästaren... så det blev en ny resa till stan för att få en ny ruta, nu med lösa glasbitar från ursprungsrutan i bagaget – de bitarna kunde ju inte krympa!

Den rutan satt också perfekt – nöjd och belåten kunde pappa istället börja kämpa med det välvda innertaket i fuktad masonit. Det var ingen lätt uppgift – och inte blev det lättare av att han slog sig hårt på tummen med hammaren, så hårt att hammaren lämnade handen i vredesmod. Hammaren åkte med dunder och brak rakt igenom den nyss insatta sidorutan!!! En riktigt ren ruta, kan ibland se ut som frisk luft, lärde sig pappa av det missödet. För honom var det bara att ge sig av till glasmästaren i stan ännu en gång. Den glasmästarn tyckte säkert att Henry Forsberg var en ovanligt bra kund.

Vår buss hade för övrigt kvar sin rullgardin med västerbottniska ortnamn – så i fantasin kunde vi barn åka både till Kroksjö och Ruskträsk. Det tog ett tag innan vi förstod att Abonnerad inte var namnet på någon by i närheten.

Bussen fungerade som gäststuga under några år – och den fungerade bra... även om man inte kan säga att den var vacker. Lika roligt som det var när bussen kom till Skäret, lika roligt var det när en bussig(!) person flyttade den längre ut mot Rovågern till. I brist på buss skaffade familjen sig istället en timmerlada från Bjenberg. Den står fortfarande kvar och ser ut att trivas i vår idyll...

En händelse från 1954 vittnar på sitt sätt om den tidens trivsel. Det året deltog en miljon svenskar i Surfs stora slogan-tävling. Det var förstapriset, en villa, som fick svenska folket att engagera sig för tvättmedlet. I Surf-tävlingen deltog även tant Lundgren, mamma till min kompis Tore. Tant Lundgren var troende och lärde tidigt sina barn läsa kvällsbön. En sen kväll kunde hon höra Tore formulera sig med knäppta händer:
– Gode Gud, måtte vi inte vinna Surf-villan. Jag vill vara hos Forsbergs i Täfteå istället...

Tore blev bönhörd. Någon Surf-villa blev det inte för tant Lundgren.

I början av 50-talet var vår stuga den första man kom till på Skäret – Gustav Jonssons byggnad i början av Skäret var ju ingen sommarstuga, det var en sommarlagård inredd för hans kor som strövade fritt på Skäret. Närmaste granne på andra sidan Forsbergs var Rune Johanssons familj, den stuga där Anders och Lena nu håller hus.

Längre ut på Skäret fanns andra stugägare. Jag minns de flesta efternamnen än idag, men nämner här bara farbror Artur och tant Helga, som umgicks med mina föräldrar. Farbror Artur hade en aktersnurra på sin båt. Det talades mycket om den utombordaren, men tydligen talades det otydligt, för jag trodde under många år att aktersnurran hette Artur-snurran.

Några år senare skaffade vi också en aktersnurra av märket Archimedes – den kan bara ha varit några år yngre än Archimedes princip.

Minnen från mormor
Mina minnesbilder från de första åren i Täfteå handlar inte bara om Skäret, de handlar också om sånt som hände hemma hos mormor, i det gula hus som nu har adressen Stavarvägen 5. I min barndom var mormors hus falurött, ungefär som min pappa såg huset, när han som glad amatör gick omkring i byn och målade i mitten av 40-talet. I bakgrunden skymtar den gamla affären.

Pappa målade en del annat också:
Salteriet. Jag känner doften av fisk när jag ser bilden, en skarp doft som inte ger mig matlust...

Strana, södra sidan. Här hade morbror Gunnar och morbror Frans sin sjöbod. Ner till deras brygga gick mamma många gånger för att skrubba mormors mattor.

Pappas trivselpromenader i Täfteå fick även andra konsekvenser. Som ledamot i stadsfullmäktige föreslog han bl a att staden skulle ta över ansvaret för barnkolonin. Stadsbarn skulle få chansen att leva nära naturen, var hans tanke. Att döma av denna tidningsnotis från i VK den 27 juli 1942, var det Majblommeföreningen som ursprungligen hade ansvaret.

Hans besök i Täfteå uppmärksammades även av en havande kvinna i byn! Hon tyckte att den unge mannen som friade på Stavarn var så stilig att hon – när hon födde sitt barn i juli 1945 – lät sin nyfödda heta Henry... Jovisst, det handlar om den profil i Täfteå som än idag heter Henry Forsberg!!!

För egen del minns jag en händelse i min barndom som var mycket dramatisk. Det var när jag från mormors fönster – det som skymtar till höger om separatorn – kunde se hur elden grep tag i Harald Hahrs affär på Stavarn. Jag såg eldsflammorna stiga mot skyn och jag såg brandsoldaterna springa till ån efter vatten. I mitt barnahuvud var det ett vackert skådespel! Dagen efter branden gick jag med min pappa för att se vad elden ställt till med – det var ingen vacker syn. Askan och och de utbrända hålen i golvet skrämde mig... och det var brandbilarna som blev symbolen för min rädsla! Den rädslan satt kvar till 10-årsåldern. Varje gång jag hörde brandbilarna rycka ut, rusade jag som besatt till mammas trygga famn.

Guld-Nougat och Punschflaska
Till Skäret har brandbilarna aldrig ryckt ut. Där är det bara glassbilen som låtit sirenerna ljuda – fast det hade förstås hänt mycket annat på halvön innan sådana moderniteter rullade in i sommarstugeidyllen.

När jag var liten knatte åts det inte glass på Skäret. Då var det Guld-Nougat och emellanåt en Punschflaska som gällde – oftast levererad av pappa som tog sig till och från jobbet på sin moped (trots att han var kamrer på Umeå Bilkompani). Mopedresorna kunde även ta sig omvägar till lämplig kiosk – ibland kanske bara till Berta Krögers kiosk i Täfteå, den som stod vid infarten till Bönhuset.

Sockerdricka hände det också att vi fick, alla läskedrycker kallades sockerdricka på den tiden – även om det stod Italia, Loranga eller Citronvatten på etiketten. Det var dock aldrig tal om att halsa en hel flaska på egen hand. Sockerdrickan delades alltid broderligt (med brorsan) och kamratligt (med kompisarna). Som tur var fanns det glas i stugan med distinkta linjer på olika nivåer – för sockerdrickan skulle alltid delas med millimeterrättvisa.

Till midsommar var det extra högtidligt, då fick vi barn Tomtebrus med jordgubbssmak – ett pulver i koncentrat, som blandat med vatten fick barnaögon att tindra av lycka.


Mer fotarbete än handarbete
Vardagslivet för unga grabbar på Skäret var lekfullt på många olika sätt.
Jag minns att jag som fyraåring fick en skottkärra i födelsedagspresent. Den blev kraftigt tillbynglad av alla stenar som skulle fraktas än hit än dit. En gång erbjöd sig t o m pappa att betala för stenbärandet – fem öre för de små och tio öre för de stora. Det erbjudandet slutade på akuten, för jag tappade en stor sten på foten och spräckte en tå.
– Det gör ju ingenting, för du har ju tår så det räcker och blir över, försökte pappa skoja till det... Men han var nog lite orolig han också, han som t o m ritade av mina fötter när jag var ett år gammal.

Friska fötter var också bra att ha när vi spelade fotboll. Två av stenarna på tomten blev våra målstolpar. Vi knattar kände oss nästan som riktiga fotbollspelare – utom när vi råkade halka på någon av de kommockor som Gustav Jonssons husdjur lämnat efter sig. Då sket sig spelet...

Kartan över stugan, ritad av Valter Viktorsson en midsommardag, spelade nog också en viss roll för mitt kommande intresse för orienteringssporten. Varenda tall, gran, sten och stubbe finns på den kartan!

Jag lärde mig också cykla ute vid stugan. Det har jag lågvattnet att tacka för – för det var på havets botten jag lärde mig hålla balansen på en tvåhjuling.

Att kunna cykla var en tillgång på Skäret, särskilt när den lilla stigen preparerades och blev till trampvänlig cykelstig!

Vi knattar tyckte det var ett rent nöje att trampa iväg till mormor på Stavarn eller för att göra små inköp på Lindgrens affär mitt i byn. Att cykla med en trelitershämtare på styret hade sina risker – fast det var inte riskabelt nog. Ibland stannade vi till för att rotera hämtaren runt, runt... extra spännande var det att försöka rotera hämtaren så sakta som möjligt utan att mjölken rann ut. Det gjorde den ibland...

Det hände också att vi cyklade till Täfteböle för att köpa tunnbröd. I bagarstugan uppe vid skogskanten strax hitom bron var tant Holmström alltid redo att leverera jättelika, nygräddade tunnbrödskakor.

Så långa turer krävde förstås en och annan paus. Ibland stannade vi till och tittade på de stora grabbar som spelade fotboll nere i Vika intill Strana. Den gamla grusplanen har nu förvandlats till grönskande åkermark.

För egen del kände jag mig ibland som Varg-Olle på min cykel. Med bönpall på cykeln istället för sadel och med kraghandskar på händerna tryckte jag pedalerna i botten på cykelstigen som vore jag speedwayförare – det var länge sedan, numera måste man nästan vara arkelog för att upptäcka den gamla cykelstigen...

Nappatag
Vi fiskade också en hel del på 50-talet – även om vi på intet sätt kunde mäta oss med släktens storfiskare, morbröderna Gunnar och Frans Karlsson. Här är några rader ur det Täfte-Häfte som kan köpas på ICA i byn.

Det livfulla yrkesfisket blev vi påminda om varenda morgon, när fiskebåtarna från Rovågern tuffade in med sina fångster till Salteriet vid Strana. Båttrafiken pågick ända tills vägen till Rovågern stod klar, då tystnade Täftefjärden...

Ett kapitel i familjens egen fiskelycka skrevs tidigt på morgonen den 27 juni 1959. Då fick brorsan en jättegädda ute vid vid grundet. Det är inte jättegäddan, som får mig att minnas datumet, utan det faktum att vi åkte ut till grundet efter att ha lyssnat på Radio Luxemburgs sändning från matchen som gjorde Ingemar Johansson till världsmästare i tungviktsboxning.

Det hände också att vi skratade gädda i viken mot Skataudden (fast då visste vi inte vad udden hette – men hade vi vetat skulle vi nog ha kallat den Skrataudden!?). När man skratade gädda spände man ett nät över viken för att sedan gå och plaska med årorna inne i viken så att de gäddor som lurade i vassen, simmade in i våra nät – det var knappast tillåtet...

Vi hade även en långrev – och kan man tänka sig, en gång fick vi en ål! Den las in i fuktat tidningspapper och hamnade på en kusins cykel, som med ålen på pakethållaren trampade hem till Sävar!

Ett annat ställe som lockade fram våra metspön var Vraket snett utanför Skataudden... Kanske var det inte ett vrak? Kanske var det bara en sjunken pråm? Eller ett timmerlass som hamnat på botten? Vi kallade det i alla fall för Vraket – det lät lite mera äventyrligt... En sommar upptäckte vi att Vraket var ett populärt tillhåll för "småabbarn". Där behövde man inte räkna antalet abborrar som drogs upp, det räckte med att hålla koll på hinkarna som fylldes...

Vatten över huvudet
Badandet hörde naturligtvis också sommaren till – konstigt nog minns jag aldrig att vi någonsin besökte barnkolonin eller Fäbosand – vi nöjde oss med vår egen botten, trots att den på vissa ställen var bottenlös...

Som den badkruka jag var – och är – betydde naturligtvis badringen mycket. Ett tag roade vi oss med innerslangen från ett traktordäck, men allra mest roade vi oss med badlådan.

I tron att jag lättare skulle lära mig simma hade jag ibland en simdyna av kork runt magen – då hade jag redan klarat av teorin i form av torrsim på land...

Det var inte alltid så kul – många gånger var det roligare att gå till Smörgåsön, och låta kompisarna plaska i vattnet för sig själva. Smörgåsön var en liten naturlig ö nedanför den tomt som Kent Helmerssons har idag. Den var överfull med små platta stenar – idealiska att använda när man skulle kasta smörgås – det gällde kort sagt att få stenarna att studsa så många gånger som möjligt på havsytan.

Smörgåsön av idag har stenar med andra dimensioner, de lyfter man inte så lätt... de lär aldrig kunna studsa på vattenytan.

Kastade vi inte stenar i vattnet, så kastade vi vatten... allt gick det att tävla i på 50-talet. På mornarna brukade vi stå på verandan för att på pojkars vis tävla om vem som hade den längsta strålen!

Sådana övningar hölls inom familjen – med besökare i stugan tävlades det på ett mer civiliserat sätt. Vi spelade badminton med en plan linjerad av kalket som fanns på dass, vi kastade pil, kastade varpa, stötte kula, hoppade höjd, sprang terräng, spelade fotboll. När regnet tvingade oss att vara inomhus kunde vi spela Fia eller Fia-varianten Långskutt. Vi kunde också sitta och knacka upp en tändstickask från bordskanten med pekfingret. Den som fick asken att stå på högkant fick 50 poäng, de andra kanterna gav 0, 1, 5 och 10 poäng. Lätt som en plätt – och ganska roligt.

Oväntade besök
Det hände naturligtvis ofta att vi fick oväntade besök – utan telefon gick det inte att ringa och förvarna om sin ankomst. En del besök var mycket mer oväntade än andra...

En midsommarkväll satt en äldre, överförfriskad herre från byn nedanför vårt köksfönster. Lite underligt kan man tycka, att en man som var på pickalurven, kände sig som hemma hos en familj som aldrig drack starkare drycker än Ångbryggeriets Svagdricka.

Den sargade mannen – han var lika blodig som skitig – hade uppenbarligen gått (och fallit) längs den steniga stranden i tron att han skulle ta sig hem. Det var rätt tänkt, synd bara att han gick åt fel håll! Hos Forsbergs fick han en hjälpande hand och färdriktningen utpekad på den välpreparerade cykelstigen. Det uppskattades uppenbarligen. På krokiga ben – nu lyckligt sjungande – återupptog den strävsamme mannen sin avbrutna promenad mot civilisationen.

Kanhända var det den episoden som min pappa hade i bakhuvudet, när det en annan gång – en sen augustikväll – plötsligt brakade till på vår veranda. I det mörker som rådde greppade pappa en ficklampa och öppnade dörren för att med myndig stämma ryta till:
– VEM ÄR DET!?
Han fick inget svar, för ficklampan lyste rakt in i ögonen på en av Gustav Jonssons kor!

Gustav Jonsson rådde inte bara om korna, han rådde även om mycket av marken på Skäret. Kring hans röda lada som nu står vid Rovågersvägen skapades spontana parkeringsplatser när vägen till Rovågern stod klar. Skäret-borna hade ju sina bilar, och det hade deras gäster också. Många hemmagjorda AC-skyltar spikades upp på träden kring ladan, som för att markera parkeringsrevir. Jag minns dock inte att vår familj hade någon sådan skylt, trots att vi hade ett ganska fint AC-nummer.

Däremot minns jag min farbror Helge, som efter en övernattning i stugan vandrade med raska steg mot sin Mercedes vid Gustav Jonssons lada. Farbror Helge gick inte tomhänt, han bar på ett par madrasser (minst!) och en och annan väska – och han gick väldigt fort, så fort att ingen förstod varför...
– Varför går du så fort, Helge, frågade de oförstående.
– Har man ett helvete, måste man gå fort. Då går helvetet fortare över, var hans svar. Och det hade han ju rätt i.

Jag minns också en och annan surströmmingsfest på stugan. Framför allt minns jag att jag inte förstod varför vuxna människor skulle ha löjliga pappershattar på huvudet när de åt surströmming? Men det är ju så mycket som ett barn inte förstår...

Nu när barnet har blivit en gammal man, minns jag ändå mycket som om det vore igår. Ändå har jag inte berättat allt – långt ifrån allt.

Jag har inte ens berättat att vi har haft ett penningträd på tomten. Det hade varit bra att ha när vi byggde nytt 2006!

Lennart Forsberg,
Sommaren 2009

Samfälligheten
Styrelsen
Protokoll
Andra dokument

Medlemmar
E-postadresser

På gång
Minnesbilder
Värt att veta?

Hitta till Skäret
Hitta på Skäret

Vattenståndet
Vädret

Täfteå IK
Rovögernvägen
Kvarkenfisk
ITEV