BLIXT OCH DUNDER
Lennart Forsberg minns ett 50-tal med buller och bång

Skäret-vägen var efterlängtad, när den började byggas i slutet av 50-talet. Att kunna köra bil ända fram till stugknuten, var något av det lyxigaste man kunde tänka sig på den tiden...

Skäret-vägen hade även andra fördelar – tack vare den kunde Skäret-borna sitta tryggt när åskan drog fram över Täftefjärden. Familjen Forsberg satt ofta och länge i sin Volvo PV 444, när det bullrade som värst. Deras PV var enligt reklamen bäddbar – så Forsbergs kunde övernatta i bilen om åskan så krävde.

Familjen Forsbergs åskiga övningar, kan nog delvis förklaras av att pappa Forsberg hade en närmast skräckfylld relation till allt vad åskväder hette. Han hade kort sagt inga likheter med Anita Ekberg:
– Jag älskar när åskan går, sa en gång det berömda bombnedslaget.

I brist på åskledare tog familjen Forsberg på sig stövlarna när det började mullra. För att stå så långt som möjligt från fönstren trängdes hela familjen på de små stenplattorna framför öppna spisen. Där fanns det inget annat att göra än att räkna sekunderna mellan blixt och dunder.

Var pappa Forsberg lärt sig att man skulle stå med stövlarna på kan man undra. Tron på stövlarnas effekt var i alla fall så stor att när de uttröttade barnen inte längre orkade stå upprätta, träddes stövlar på sängbenen(!) innan sönerna gick till sängs.

Det låter inte riktigt klokt... man knappt fatta att pappa Forsberg av många ansågs vara en förståndig person. Till hans försvar ska sägas att han inte var ensam om att på 50-talet tillämpa tvivelaktiga metoder för att skydda sig mot åskväder. Det fanns även de som hävdade att korsdrag var det allra bästa skyddet...



Åskan gick ofta i Täfteå på 50-talet. Sommaren 1957 nötte familjen Forsberg sina stövlar mer än vanligt. Då drabbades hela länet av ett flera veckor långt oväder. Kor och hästar dödades av blixten och en halssmycke smälte!

Den 24 juli 1957 slog ovädret till riktigt så hårt i Täfteå att alla tre tidningar i stan (Västerbottens Folkblad, Västerbottens- Kuriren och Nordsvenska Dagbladet) ryckte ut och rapporterade.

Det åskade, det blixtrade, det ösregnade och det blåste mycket hårt. Så hårt att det ibland kändes som om stugans tak skulle lyfta och flyga i väg.

Fram på kvällskvisten mojnade i alla fall vinden och brorsan Hans-Olof kunde ta sin cykel för att trampa till mormor på Stavarn för att se hur hon hade det i blåsten. Men han kom inte långt, han kom i själva verket ingenstans! Överallt stötte han på kullvräkta träd. Cykelstigen på Skäret såg ut som en gigantisk hinderbana.

I gryningen dagen därpå kunde vi se förödelsen på Skäret – men inte bara där. På andra sidan fjärden – bakom åkern mellan Käringögern och Juviksnäset – hade en bred gata öppnat sig, alla träd var som bortblåsta.

Den morgonen lärde jag mig ett nytt ord, tromben hade kommit in i mitt liv. Med den vetskapen kände jag mig inte blåst längre...
Nu minns jag den stormiga tiden med nostalgi – och jag kan göra det med lånade ord från umeprofessorn Magnus von Platen:
– Det samlas aldrig damm på den som är ute i blåsväder.

Lennart Forsberg,
Sommaren 2009

Samfälligheten
Styrelsen
Protokoll
Andra dokument

Medlemmar
E-postadresser

På gång
Minnesbilder
Värt att veta?

Hitta till Skäret
Hitta på Skäret

Vattenståndet
Vädret

Täfteå IK
Rovögernvägen
Kvarkenfisk
ITEV